Catching up wherever we are

About friendship

There were a few mishaps on the way to Madrid, such as a very long transfer, a mobile phone that refused to accept Spain as a place to operate in, and because the airport express busses were mysteriously well hidden I kept my friends waiting for so long it can’t be mentioned in words.

But then I was there! It was Spanish dinner time (read; night time) so we grabbed some tapas while catching up in a whirlwind of questions, sangria, oh’s and ah’s. I hadn’t seen the Spaniards for over a year, and as we had mainly followed each other’s activities on Facebook there were a lot of news to share. It is true magic when you can simply continue where you last left off, and just roll with whatever is current. No need to ”do you remember…” just to fill the silence. It rightfully gets a little jumpy, and there will inevitably be a few ”what?!? ” and ”didn’t you know??”. But knowing that you have a home with each other, whenever or wherever you are, is a blessing not to be taken for granted.

A day or so later the youngest ones and FF arrived in sandals and with open arms, brimming with travel memories. Now almost half the Singapore Family was gathered. It truly was glorious in all its normality. We ate an enormous amount of food, grabbed every chance (read; almost all the time) to hug one another, and just kept up light, deep, thoughtful and thoughtless conversations. Like with most families there’s a random mess of opinions, ideas, memories in the making or remembered, organizational discrepancies and lots of love. There were several times when I felt my heartbeat more strongly, when I tensed with shared pain, cried with laughter at things said or not at all explained, felt my chest expand with pride, moments of curiosity or insight, and sometimes I just smilingly looked at them all. And all of this in 12 wonderful hours.

img_8542-2
Beautiful street sign above old style bar.

To me, friends we make and keep are like reflections of ourselves. They are almost different versions of ourselves, representing different parts of us and as such we grow together, we learn with and from each other and hopefully we challenge each other for the better. Someone said that friends are God’s way to apologize for family, but I think it’s more about creating your village. By taking an active role to find people and staying in touch with the ones that speak to our hearts, we take responsibility for our own village.

Having found myself back in Sweden after more than a decade away, I now have friends all over the world, and still I am blessed enough to return to arms that are still open and waiting. Overwhelmingly wonderful, I can’t express enough how grateful I am to have YOU ALL as my friends, old and new, near and far.

I never want to lose this feeling that I can jump on a plane tomorrow, or pick up the phone for just a five minute catch up, or write a letter, or spontaneously knock on someone’s door (watch out Gothenburg!!).

img_8602
Reunion in Madrid.

Odd and interesting things in Spain:

  • Lunch starts at 2.30pm and dinner at 9pm. (Gah!)
  • A lot of doorknobs are placed in the lower centre part of the door, whilst the lock is where it should be, in the middle of the door on the side. Spanish people hence often open doors with their thighs.
  • People from Madrid are called ”cats”. Adorable!!
  • 20 degrees and sunny, they call it cold. Ha! Welcome to Sweden; anytime of the year – bring thermal clothes.

 

 

 

Möjligheterna

Om att komma loss.

Det hade redan gått en vecka och hon hade fortfarande inte packat upp allt. Väskorna var visserligen tömda, men allt som inte var kläder låg i ”strategiska högar”. Det fanns dessutom flyttlådor med varsamt packade prylar som inhandlats under resor från den tid i livet då det var helt okej att sova en natt på tågstationen, eftersom det blev billigare. I lådorna finns också sådant som inte delats upp efter skilsmässan, och arvegods som fick hjärtat att strama. Lådorna var tunga men hon kände glädje över att de mött henne i det nya hemmet. Hon var också rätt nöjd med att lådorna var så få att de lätt fick plats i sovrummet, dit man enkelt kan stänga dörren.

Hon bryggde kaffe och laddade ner Swich på telefonen. Bredde smör och hyvlade ost på en knäckebrödsmacka som smakade kanelbulle. Hon kände sig ofantligt svensk. Och tacksam för att högtrycket fick upp temperaturen på balkongen närmare 30 grader.

img_8494
Utsikt från balkongen.

Hon borde packa upp, skaffa ett nytt jobb och kanske någon försäkring? Men det tog emot. Det var trögt. Det kändes så jobbigt och på något sätt onödigt. Hon tänkte att det var konstigt, eftersom hon i vanliga fall är rätt snabb med det där tråkiga. Kanske är det vilsenheten i övergången från verklighet till verklighet som gör att hon upplever dagarna och tiden som en rondell. Hon gillar utsikten och farten, men hon kommer sig inte för att svänga ut på någon väg.

Det plingar till i telefonen och hon får en förfrågan om att följa med en gammal vän på konsert i veckan. Det finns fler meddelanden där vännerna i utlandet ber henne komma ner till Spanien i helgen.

Det känns fint. Det känns faktiskt helt fantastiskt. Det finns så många möjligheter när vännerna är de bästa, och livet är helt obegränsat.

Hon bokar flygbiljett till Spanien, tackar för konsert inbjudan, och passar på att ringa till caféet som söker personal längre ner på gatan. Hon kan komma ner på intervju direkt.

När natten rullar in över svettiga göteborgare har hon packat väskan med svenska godsaker, och ställt väckarklockan för att hinna till flyget nästa morgon. Hon borstar tänderna och börjar fundera på hur lång tid det kan ta att bli certifierad, om man nu måste bli det, eller om hon bara ska kolla upp vilka jobbmöjligheter det finns i just det där nya som känns spännande. Hon måste komma ihåg att ringa tillbaka till caféet på måndag också. Innan hon somnar gör hon en lista i huvudet på vilka hon ska skicka julkort till i år. Det är en lista som gör henne glad. Å tänk om det kommer läggas till människor som hon inte har träffat än! Möjligheterna i livet…

img_8493

Ett skepp kommer lastat

Om att komma hem.

 

Hur känns det att vara hemma igen? frågas det.

-Jo tack, jag är lite jetlaggad och trött, men det är skönt att vara här, svarar jag.

Här, borta alltså. Eller hemma? Hemma igen? Här igen sedan förra semestern. Men hemma nu, inte på besök. Nu är hemma slut, för det franska paret har flyttat in i det lilla palatset, och i bästa fall har min bank slutat skicka brev till den röda brevlådan med guld siffrorna 90 D, som hänger snett och hålls ihop av en hårsnodd. Just nu är 5 stora flyttlådor och ett par möbler på väg med båt till Sverige. Jag har packat mina statyer som flyttat med från kontinent till kontinent, trägubbarna som jag pratade med innan jag skaffade katt. Jag packade ner juice-maskinen, mina tavlor och en uppsättning lakan från IKEA. Lakanen är viktiga för att jag vill vakna och känna att det är som vanligt.

Mitt hem är alltså lite flytande just nu. Båten beräknas anlända till Göteborgs hamn på torsdag. Men jag har inget beräknat ankomst datum för när jag slutar komma hem igen, och börjar vara hemma.

06-09
Pratsamma trägubbar från världens alla hörn.

And you are?

About beginning a new chapter.

She did feel a bit nervous, stepping in to the yoga shala at 7.30am on her first day of yoga teacher training. There was tension in her shoulders, her heart was louder than normal and she smiled at everyone including her own reflection in the mirror and a statue. She felt pressured by herself to fully be herself, to show her true colours and let herself be seen as she is. And she wanted to be perfect. Or at least great. Outstanding in some way.

In an effort to give her nervousness space, recognising her emotion without letting it control her entire being, she asked herself why she was nervous and realized it was not about spending a month with a bunch of strangers. It was something else. Her sense of importance around her upcoming achievements lived inside a bubble she recognized as her Future. Her nervousness centred around the idea that if she hated this, or worse – sucked at it, the bubble would burst.

IMG_7783 (3)
Walking over to Taksu, where my yoga training takes place, on a cool wet morning.

She took a deep breath, filling her lungs with ”jungle air” as the yoga school was located in an oasis of greenery right in the middle of hippie-town Ubud, Indonesia. She reminded herself that even though this situation in some ways were a new one, this was far from her first life-transition, and she was not in completely unknown territories. It was more like coming back to where she had started, that place she somehow always had circled around or kept coming back to.

The group was small, 8 students, 3 teachers undergoing teacher-training- training, a beautiful course leader that moved like a prima ballerina, and the owner, a strong willed lady with passionate fire in her eyes.

She listened to the noisy roosters calling out to each other as they roamed the bushes around the shala. In the middle of the shala a beautiful flower mandala became the centre point around which yoga mats had been placed in a circle. They had been told to sit quietly in meditation, so it was tricky to get a feeling of who these people were. There would of course be some sort of introduction, where they would all have to say their name, where they’re from and something else – maybe their favourite chakra, or the colour of their aura (this is Ubud after all). She contemplated different ways to present her own current situation.

Option A. I’m Swedish, I’m in my mid 30’s and I’m about to move back to my mum’s house in Sweden. I don’t really have a job, but I think I know what direction I’m heading in. I love yoga but I stopped all the other hippie-nonsense about a decade ago, and I am now worried that I have regressed in a desperate attempt to find my footing again after a divorce that broke my heart and in many ways shattered my reality. I have two cats, and I want many more. But I can’t because I’m allergic.

Option B. I was born in Sweden but I have lived abroad for the most part of my life, spending the last 9 years in Singapore. Moving from a successful career in the corporate world to the glorious mayhem of starting up my own business in the health and wellness sector, I’m on my way to move back to Sweden. With a lot more than 10,000 hours of emerging myself in a fairly expansive selection of everything from crystals and healing with herbs, to self-help and the 4-hour approach, as well as religion, psychological therapies and scientific research – feel free to ask me anything about physical, emotional or spiritual wellbeing! I have two fur-kids, my cats Batcat & Robyn.

She decided that option B was the better one. And she remembered something Brené Brown talked about in her book Rising Strong. Permission slips. Giving yourself permission, and actually writing that down, keeping the note in your pocket. She silently wrote hers on a note to be placed in a pocket of her heart.

I give myself permission to try, fail and succeed.

jungle fish
Off day exploration around Ubud, here at Jungle Fish.

Frustrated penguins and sleeping swans

About challenges.

I was laying belly down on my yoga mat, with one leg stretched out and back, the other one bent under me (pigeon pose). Some people use this pose to rest and they comfortably sink down to the floor with their arms stretched out in front of them, a gentle smile on their relaxed faces. Yin yoga calls this pose the sleeping swan, and it always makes me think of the ballet Swan Lake. Personally however, I use a block under the thigh of my bent leg, and I am on my forearms intensely wishing time will speed up. On good days I feel like a frustrated penguin.

When being asked to challenge myself, what often springs to mind is toughness, having discipline to sustain, leaning in to discomfort, strength, overcoming, no pain no gain, difficulties. Worst case, my mind starts to travel the roads of disappointments, battles lost, and challenges that were too much.

The teacher tells me to stay with my breath, and direct my attention to the area that calls out the most for attention. Yeah I know, I think to myself, and intensify my wish for time to move faster.

”Remember that challenges are opportunities for growth and new achievements.”

Time stops. In a good way. I realize I am not in pain, I’m just uncomfortable. I start stretching my arms out in front of me and slowly sink to the floor like a swan. This is gold. Uncomfortable and challenging, pure gold.

It is surprisingly easy to forget that by challenging ourselves, we also get a courage boost, maybe even some gratitude. I was there, I chose to try, I did my best. It has nothing to do with the difficulty level of the task, and it has nothing to do with the end result. It is also not a challenge if you’re not experience some form of resistance.

Some challenges give me growing pains. Others set me free. The best part is I won’t know which one I’m up against, until I try

05-28 Svansjön ballet
Irina Kolesnikova, prima ballerina of the St. Petersburg Ballet Theater as the white swan in the Swan Lake.

Namaste och välkomna

Vi börjar alla dagar kl 7.25 med meditation, andnings övningar och yoga. Kl 10 är det frukost följt av lektion i yoga filosofi och anatomi. På eftermiddagarna har vi yoga workshop, övar på att lära ut yoga samt finslipar vår egna teknik. Samtliga kvällar spenderas med att göra färdigt de uppgifter som ska lämnas in varje vecka och förbereda morgondagens klasser. Söndagarna är lediga. Då utforskar vi Bali och jämför stressnivåer.

Wake up.

Kick ass.

Be kind.

Repeat.

B. K. S. Iyengar yoga

 

Fyra kaffe och en begravning

Om att orka ta farväl.

Hon vaknade för vad som kändes som den 511 gången de senaste 7 timmarna, och hon undrade uppgivet om hon hade ork kvar att försöka sova. Hon ger upp. Hon går upp.

Solen sken som vanligt och den förbannade jävla värmen lyckades sippra ner hela vägen in i tunnelbanan. Det var varmt precis över allt. Hon svettades och ångrade att hon inte druckit något innan hon gick hemifrån. I vanlig ordning var hon först på plats och satte sig i en torr, surrande aircon och beställde kaffe. När han kom, med försenings-ursäkter och en stel yta av motvilligt farväl beställde de frukost och spenderade någon dryg timma med att minnas stunder som varit, kallprata om det som är, och effektivt undvika det som hade kunnat bli och vad som väntar.

Det tar farväl, och hon tar bussen. I tre år har hon nästan varje morgon suttit längst fram på den andra våningen på bussen som tog henne till jobbet. Ofta kunde hon få samma plats även på vägen hem, och ändå kände hon nu en barnslig lycka över att hon igen fann just den platsen ledig. Hon njuter av att kunna resa bland trädkronorna, och att hålla i sig i svängarna för allt man är värd.

img_7654-1

Framme. Istället för att ta trapporna upp till hemmet går hon in på caféet som nästan känns som hemma det med. Sätter sig vid ett litet bord längst in, försöker stänga ute sorlet och hon fipplar runt med väskan, laddaren, skrivboken. En cappuccino landar plötsligt på bordet och hon får knipa så hårt hon kan med tårna för att inte börja gråta över känslan av tillhörighet. Thanks dude, I love you! Han ler, You’re welcome, do you need some food? Nej, hon ler och skakar på huvudet.

Hon överväger att texta vännen och säga att hon inte hinner. Den vänligare versionen av jag orkar inte. Men samvetet för varsamt tvångströjan över hennes huvud. Hon lämnar dricks, vinkar till personalen, talar inte om att hon ska flytta, att hon inte kommer att komma tillbaka. Hon ger sig iväg och möter vännen inne i stan. De tar en kaffe. Säger farväl. Vi hörs, lycka till med allt, vilken härlig tid vi haft tillsammans, om du kommer förbi… jag kommer sakna dig.

Det är kväll och hon är trött. Hon vilar en stund innan middagen men kan inte riktigt slappna av. De får ett bord på uteserveringen. Hon tänker att det kanske är bra att passa på. Njuta av värmen. De äter middag och skålar för det nya livet. Men de pratar mest om det gamla livet som de har nu. Det är tryggt och känns fint. Hon får en present och hon tänker att det är något speciellt med människor som tar mötet med den andra på allvar. De fortsätter skålandet och när hon flera timmar senare ligger på madrassen i den tomma lägenheten ångrar hon att hon beställde kaffe på maten. Alkoholångorna luckras upp i koffeinet och hon har svårt att sluta tänka på de människor hon tagit farväl av.

Det är först när hon lämnat landet och checkat in på hotellet i Bali som det släpper. Hon sover länge. Det känns som hon har varit på en oerhört lång begravning. Dimman lättar. Nu kan hon minnas med glädje det som varit. Fälla en tår när saknaden river till. Börja vänja sig vid att vara utan. Börja något. Äntligen. Nu börjar något!