And you are?

About beginning a new chapter.

She did feel a bit nervous, stepping in to the yoga shala at 7.30am on her first day of yoga teacher training. There was tension in her shoulders, her heart was louder than normal and she smiled at everyone including her own reflection in the mirror and a statue. She felt pressured by herself to fully be herself, to show her true colours and let herself be seen as she is. And she wanted to be perfect. Or at least great. Outstanding in some way.

In an effort to give her nervousness space, recognising her emotion without letting it control her entire being, she asked herself why she was nervous and realized it was not about spending a month with a bunch of strangers. It was something else. Her sense of importance around her upcoming achievements lived inside a bubble she recognized as her Future. Her nervousness centred around the idea that if she hated this, or worse – sucked at it, the bubble would burst.

IMG_7783 (3)
Walking over to Taksu, where my yoga training takes place, on a cool wet morning.

She took a deep breath, filling her lungs with ”jungle air” as the yoga school was located in an oasis of greenery right in the middle of hippie-town Ubud, Indonesia. She reminded herself that even though this situation in some ways were a new one, this was far from her first life-transition, and she was not in completely unknown territories. It was more like coming back to where she had started, that place she somehow always had circled around or kept coming back to.

The group was small, 8 students, 3 teachers undergoing teacher-training- training, a beautiful course leader that moved like a prima ballerina, and the owner, a strong willed lady with passionate fire in her eyes.

She listened to the noisy roosters calling out to each other as they roamed the bushes around the shala. In the middle of the shala a beautiful flower mandala became the centre point around which yoga mats had been placed in a circle. They had been told to sit quietly in meditation, so it was tricky to get a feeling of who these people were. There would of course be some sort of introduction, where they would all have to say their name, where they’re from and something else – maybe their favourite chakra, or the colour of their aura (this is Ubud after all). She contemplated different ways to present her own current situation.

IMG_7798
Happiness can be found both on and off the yoga mat in Ubud.

Option A. I’m Swedish, I’m in my mid 30’s and I’m about to move back to my mum’s house in Sweden. I don’t really have a job, but I think I know what direction I’m heading in. I love yoga but I stopped all the other hippie-nonsense about a decade ago, and I am now worried that I have regressed in a desperate attempt to find my footing again after a divorce that broke my heart and in many ways shattered my reality. I have two cats, and I want many more. But I can’t because I’m allergic.

Option B. I was born in Sweden but I have lived abroad for the most part of my life, spending the last 9 years in Singapore. Moving from a successful career in the corporate world to the glorious mayhem of starting up my own business in the health and wellness sector, I’m on my way to move back to Sweden. With a lot more than 10,000 hours of emerging myself in a fairly expansive selection of everything from crystals and healing with herbs, to self-help and the 4-hour approach, as well as religion, psychological therapies and scientific research – feel free to ask me anything about physical, emotional or spiritual wellbeing! I have two fur-kids, my cats Batcat & Robyn.

She decided that option B was the better one. And she remembered something Brené Brown talked about in her book Rising Strong. Permission slips. Giving yourself permission, and actually writing that down, keeping the note in your pocket. She silently wrote hers on a note to be placed in a pocket of her heart.

I give myself permission to try, fail and succeed.

jungle fish
Off day exploration around Ubud, here at Jungle Fish.

Frustrated penguins and sleeping swans

About challenges.

I was laying belly down on my yoga mat, with one leg stretched out and back, the other one bent under me (pigeon pose). Some people use this pose to rest and they comfortably sink down to the floor with their arms stretched out in front of them, a gentle smile on their relaxed faces. Yin yoga calls this pose the sleeping swan, and it always makes me think of the ballet Swan Lake. Personally however, I use a block under the thigh of my bent leg, and I am on my forearms intensely wishing time will speed up. On good days I feel like a frustrated penguin.

When being asked to challenge myself, what often springs to mind is toughness, having discipline to sustain, leaning in to discomfort, strength, overcoming, no pain no gain, difficulties. Worst case, my mind starts to travel the roads of disappointments, battles lost, and challenges that were too much.

The teacher tells me to stay with my breath, and direct my attention to the area that calls out the most for attention. Yeah I know, I think to myself, and intensify my wish for time to move faster.

”Remember that challenges are opportunities for growth and new achievements.”

Time stops. In a good way. I realize I am not in pain, I’m just uncomfortable. I start stretching my arms out in front of me and slowly sink to the floor like a swan. This is gold. Uncomfortable and challenging, pure gold.

It is surprisingly easy to forget that by challenging ourselves, we also get a courage boost, maybe even some gratitude. I was there, I chose to try, I did my best. It has nothing to do with the difficulty level of the task, and it has nothing to do with the end result. It is also not a challenge if you’re not experience some form of resistance.

Some challenges give me growing pains. Others set me free. The best part is I won’t know which one I’m up against, until I try

05-28 Svansjön ballet
Irina Kolesnikova, prima ballerina of the St. Petersburg Ballet Theater as the white swan in the Swan Lake.

Namaste och välkomna

Vi börjar alla dagar kl 7.25 med meditation, andnings övningar och yoga. Kl 10 är det frukost följt av lektion i yoga filosofi och anatomi. På eftermiddagarna har vi yoga workshop, övar på att lära ut yoga samt finslipar vår egna teknik. Samtliga kvällar spenderas med att göra färdigt de uppgifter som ska lämnas in varje vecka och förbereda morgondagens klasser. Söndagarna är lediga. Då utforskar vi Bali och jämför stressnivåer.

Wake up.

Kick ass.

Be kind.

Repeat.

B. K. S. Iyengar yoga

 

Fyra kaffe och en begravning

Om att orka ta farväl.

Hon vaknade för vad som kändes som den 511 gången de senaste 7 timmarna, och hon undrade uppgivet om hon hade ork kvar att försöka sova. Hon ger upp. Hon går upp.

Solen sken som vanligt och den förbannade jävla värmen lyckades sippra ner hela vägen in i tunnelbanan. Det var varmt precis över allt. Hon svettades och ångrade att hon inte druckit något innan hon gick hemifrån. I vanlig ordning var hon först på plats och satte sig i en torr, surrande aircon och beställde kaffe. När han kom, med försenings-ursäkter och en stel yta av motvilligt farväl beställde de frukost och spenderade någon dryg timma med att minnas stunder som varit, kallprata om det som är, och effektivt undvika det som hade kunnat bli och vad som väntar.


Det tar farväl, och hon tar bussen. I tre år har hon nästan varje morgon suttit längst fram på den andra våningen på bussen som tog henne till jobbet. Ofta kunde hon få samma plats även på vägen hem, och ändå kände hon nu en barnslig lycka över att hon igen fann just den platsen ledig. Hon njuter av att kunna resa bland trädkronorna, och att hålla i sig i svängarna för allt man är värd. 

Framme. Istället för att ta trapporna upp till hemmet går hon in på caféet som nästan känns som hemma det med. Sätter sig vid ett litet bord längst in, försöker stänga ute sorlet och hon fipplar runt med väskan, laddaren, skrivboken. En cappuccino landar plötsligt på bordet och hon får knipa så hårt hon kan med tårna för att inte börja gråta över känslan av tillhörighet. Thanks dude, I love you! Han ler, You’re welcome, do you need some food? Nej, hon ler och skakar på huvudet.1-11 kaffe

Hon överväger att texta vännen och säga att hon inte hinner. Den vänligare versionen av jag orkar inte. Men samvetet för varsamt tvångströjan över hennes huvud. Hon lämnar dricks, vinkar till personalen, talar inte om att hon ska flytta, att hon inte kommer att komma tillbaka. Hon ger sig iväg och möter vännen inne i stan. De tar en kaffe. Säger farväl. Vi hörs, lycka till med allt, vilken härlig tid vi haft tillsammans, om du kommer förbi… jag kommer sakna dig.

Det är kväll och hon är trött. Hon vilar en stund innan middagen men kan inte riktigt slappna av. De får ett bord på uteserveringen. Hon tänker att det kanske är bra att passa på. Njuta av värmen. De äter middag och skålar för det nya livet. Men de pratar mest om det gamla livet som de har nu. Det är tryggt och känns fint. Hon får en present och hon tänker att det är något speciellt med människor som tar mötet med den andra på allvar. De fortsätter skålandet och när hon flera timmar senare ligger på madrassen i den tomma lägenheten ångrar hon att hon beställde kaffe på maten. Alkoholångorna luckras upp i koffeinet och hon har svårt att sluta tänka på de människor hon tagit farväl av.


Det är först när hon lämnat landet och checkat in på hotellet i Bali som det släpper. Hon sover länge. Det känns som hon har varit på en oerhört lång begravning. Dimman lättar. Nu kan hon minnas med glädje det som varit. Fälla en tår när saknaden river till. Börja vänja sig vid att vara utan. Börja något. Äntligen. Nu börjar något!

Sociala svepskäl

Om att laga mat.

Jag hävdar relativt ofta att jag inte kan laga mat. Det är såklart en lögn. Men jag tycker det det är så ofantligt tråkigt att laga mat att resultatet sällan blir värdigt den mentala insats det krävs för att jag ska hålla mig närvarande i köket tillräckligt länge för att kunna åstadkomma något smakligt.

quinoaMin bild av Sverige är att alla lagar mat, hela tiden. Så i förberedande syfte bestämde jag mig för ett tag sedan att lära mig 10 recept utantill. Ju mer man kan något desto roligare brukar det bli. Men hur lär man sig lättast något? Med övning, grupptryck och begränsade möjligheter.

Min begränsning är att jag har siktet inställt på att bli vegan. Enligt mig, den enda moraliskt försvarbara och mest hälsosamma dieten. Och så är det smidigt att ha ett ledord i recept-djungeln där ”god, enkel, snabb, nyttig, mat” genererar fler träffar än mina katt-sökningar på YouTube.

Övning. Äta bör man annars dör man. Jag räknar med många övningstillfällen. Men, jag hörde en mycket intressant podcast diskussion för ett tag sedan om att den allra mesta maten vi äter är enbart social. Vi träffas över mat och fikar i pausen. Vi äter för att förstärka eller förminska en känsla i oss själva. Vi firar med mat. Vi offrar mat (mina grannar gör det varje dag) eller ger bort mat som gåvor. Proportionerligt sett äter vi väldigt sällan av näringsmässiga skäl.

08-01

Med denna upptäckt har jag nu även fått upp ögonen för att fler och fler spännande och till synes mycket hälsosamma människor avslöjar att de inte äter så ofta, eller äter ganska lite. De kanske har periodisk fasta eller en strikt diet. Det är dock sällan deras fokus, matvanorna är snarare ett hjälpmedel för något annat som de är passionerade kring. Den sidan av mig som älskar att äta glass i solen, tycker att en bra bok gör sig bäst med en cappuccino, eller kanske bara behöver få i mig vad-som-helst-NU-jag-dör-efter-träningen. Den sidan av mig tänker Nej. Galenskap är för andra. Själv ska jag äta. Men det finns också en väldigt tilltalande tanke i att jag kanske helt enkelt inte måste äta så där ofta som jag tror. Att det helt enkelt inte är så himla viktigt. Jag undersöker (eventuellt) och återkommer.

Tillbaka till maten, och grupptrycket. Det kanske mest effektiva hjälpmedlet på mitt kulinariska äventyr. I just det här sammanhanget innebär det helt enkelt att jag bjuder hem folk. Genom att utlova hemlagat så håller jag mig själv mer inspirerad och kättjad till att faktiskt producera något gott. Och det sprider sig! Det sprider sig hos mig alltså. Efter en lyckad middag kan en enkel lunch nästan osynligt smyga sig på, eller så står man plötsligt där en morgon och steker bananpankakor.

Jag kan nästan redan känna smaken av det framtida nya livet i Sverige! Andra dagar tänker jag med förtröstan på podcasten om att vi ändå bara mest äter som ett socialt svepskäl.

pannkakor

 

 

 

The End

About saying goodbye

She didn’t want to throw a farewell party. This wasn’t a moment she felt like celebrating. And parties often made her very tired. In this time of packing up, letting go, and finding closure, she had absolutely no will or energy at all to throw a party.

It also surprised her that all those questions about where she would want go for lunch, coffee or dinner, since she was leaving, they made no sense to her. She appreciated the gesture, but she had no particular wish of going to specific places coloured by memories of past years. Her only desire that could be linked to a nagging feeling of what would soon be out of reach, was to see, hug, and speak to the people she said goodbye to. Popiahs, noodles, curries and mango sticky rice were simply logistics or facilitators of what she truly found meaningful. Spending time with the wonderful people that had become who and what she called home.

Yet she had cravings. She spent a lot of time riding busses. And she argued with taxi uncles about what road to take, because even though they were not the fastest or best way to take, some roads and sceneries filled her chest with air. Those airy breaks gave her a light feeling of peace in a time where most encounters during the day were goodbye’s that in addition to being wonderful, also made her chest tighten, her heart sink and her soul worry about what would be lost, found and forgotten.

She craved for an end to this dreaded ending.

IMG_4658

Det är helt otänkbart

Om att säga som det är.

Flickan svarade ärligt: Jag kommer att dö på fläcken om det händer.

Vännen, som var modig och klok, satt med kaffekoppen i båda händerna och frågade: ”Känns det så? Är det vad som skulle hända om det otänkbara skulle hända till exempel just nu på det här caféet?” ”Ja, svarade flickan med en suck och tittade ner på händerna som låg hårt knutna i knät. Kanske öppnar sig marken och jag faller ner i ett sjunkhål, eller så löses jag upp, splittras och går upp i intet.” Vännen släppte inte flickan med blicken och frågade ”Skulle du kunna gå härifrån istället, gå bort från det fasansfullaste?”

11-28 fika på Hardware (2)Flickan ville inte dö, så hon tog ett djupt andetag och kände efter med händerna om kroppen var kvar eller om den redan hade börjat lösas upp – bara av att tala om det otänkbara. Hon sneglade mot café entrén för att bekräfta att det verkligen inte höll på att hända, och hon konstaterade lättat att hon definitivt fanns kvar rent fysiskt. Armar och ben satt på plats. Håret hängde över axlarna och när hon strök bort några slingor från ansiktet kunde hon vara båda två samtidigt. Hon kunde vara 17 år med hopplösheten i varje andetag och hon kunde vara 33 år med hela livet framför sig.

Flickan tänkte efter ordentligt. Hon resonerade kring vad som var praktiskt, möjligt, och vad som var rimligt att hon skulle klara av att göra om det otänkbara hände. Nu var hon ju ändå vuxen, så situation var onekligen annorlunda. Hon kände att vännens mod smittade av sig, och hon tillät sig att i några minuter fantisera om en värld där hon skulle önskat sig hulk-styrka istället för osynlighetsmantlar. En tid där hon skulle kunna vråla så högt att rädslan pressades ur hennes som en tryckvåg. En plats där skam är vedträn som kan läggas på livselden närhelst man behöver lite extra energi, eller bara vill bli av med den förlamande skitkänslan.

Med vännen som ledsagare vågade flickan berätta precis hur det kändes, även om hon tyckte att hennes känslomässiga resonemang ibland lät både barnsligt, orimligt, hemskt eller töntigt. Hon censurerade inget, för vännen var en sån där vän som klarar av allt. Som alltid stannar.

Hmm, flickan tittade upp. Känslan av skam som förlamat hennes själ och skapat en isande rädsla under så många år började faktiskt smälta undan. Den fanns kvar, hon kunde se den, men hon såg den med lite mer distans. Det blev tydligt hur orimlig den i viss mån var. Sjunkhål är trots allt inte så vanliga på caféer, och med undantag för Buddha, så har ingen helt gått upp i intet så vitt hon kunde komma på. Vad hade precis hänt? Hade de stuckit hål på en illusion?IMG_0270 (2)

”Det känns faktiskt bättre nu” sa hon lite förvånat och höll nästan på att bli generad över hur galet allting var. ”Vad skönt, sa vännen, ibland behöver man säga högt precis hur det känns, vad det är man är rädd för. Ibland behöver man säga högt hur alla möjliga och omöjliga scenarier skapar en så katastrofal framtid att man av ren och skär överlevnadsinstinkt stänger av. Att den där hårda attityden är en rustning som skyddar mot själsliga troll.” Flickan nickade och hörde hur hennes rustning skramlade kring anklarna under bordet. ”Men trollen spricker i ljuset.”

Flickan tänkte att det otänkbara är ett troll. I ärlighetens namn är hon lite rädd för spöken, men hon är inte rädd för troll. Hon tittade ut genom café fönstret och såg världen lunka förbi i behaglig takt, hon såg sin egen spegelbild och sträckte lite på sig. Här sitter en modig kvinna, med världens bästa vän. Här spricker troll.