The F-word

About power.

As a teenager I lived a year in Nairobi, Kenya, sharing a room with another Swedish girl. This girl had fizzy black hair that covered half her face, she sang in a electro-pop-band in Sweden, and she was terribly homesick in the beginning (which equal parts terrified me and just caught me by surprise). She was political and alternative. As for me, I was in love with the novelty and the adventure that is Africa, feeling nothing but relief for being far far away from our motherland.

My roomie was also at times incredibly frustrated with me. Why could I not just say that I was a feminist, when I so clearly had those particular opinions and often argued for the rights of minorities/ underprivileged/ for a better world/ you get it. But I refused.

I was all for equality, naturally, but I didn’t want to join a battle that was fought for and by women. During this time in my life I held in very low regard anything feminine. I had shaved my head, wore only baggy clothes, and I spent most evenings getting high with the boys, listening to hip-hop. I was not in a war against men. I did not want to promote women per se. I wasn’t even sure I wanted to be a woman.

A few years later I found love in Sweden (this also equal parts terrified me and caught me by surprise). No one has been more crucial for my personal development to identify as a feminist and for being able to continue the discussions of structural injustice that leads to the oppression of certain groups in society and the world.

Maybe he could do this because he too was forced to experience inequality because of appearance, tho not always gender based. Maybe he could do this because he loved me, and slowly but surely I began to love myself. Maybe he could do this because we could for hours at a time discuss everything from nature v/s nurture to class and race, bringing strong arguments to the table from several schools of thoughts.

I had gone from refusing to identify as a feminist to choosing to study anthropology with a focus on gender and sexuality at university. This mean I spent a degree worth of time learning about how gender is created in different cultures, how different people from around the globe view the body and it’s functions, what mysteries and taboo we create around sexuality.

Today, when I meet people that say they don’t want to identify as feminists, I guess I pity them. To understand feminism you are almost required to have some understanding of social science and how power is constructed. You have to be brave enough to say I live in a system that expects different things from me because of what’s in between my legs. I am aware that I have an active role in maintaining and creating my own society, for better or worse.

Feminism is the belief that all genders should have equal rights and opportunities.

Being back in Sweden it is clear beyond any reasonable doubt that gender equality has come far here! Of course there is still a long way to go to utopia. But unlike in Singapore (which after all is the place I’ve spent most of my adult years), most people here recognize that our current binary gender-hierarchy is unfair and limiting, for everyone. Here, feminism and other equality battles are normal and often expected rather than questioned.

Coming back to Sweden has been a relief that I did not know I longed for. There is an underlying sense of comradery. It is also crystal clear that structural influences in society are crucial to create permanent and positive change.

I now collect and savor little moments that pile up within me and become strength. Like when the university teacher insist that the woman who in class raised her hand first should speak first and not let the guys next to her talk first even though she was herself inviting him to do so. Or when my friend is out buying a skirt to the father of her son, because the son has been teased at kindergarten for wearing a dress and now daddy decided to always wear skirts at home to neutralize this type of clothes and allow a sense of freedom in dressing up. And when I find in the Instagram account of my most favorite museum, the girls from “Girls like us”; a TV series by the state-owned channels SVT, of 5 women who identify as transgender.

It is good to be back. It is good to see with new eyes. And to be seen in another way.

Photo-booth in Japan.

Med stängda ögon blicken vänd

Om en höst som glöder

Med kalla händer tryckta djupt ner i fickorna drar jag upp axlarna, vänder mig om och sluter ögonen samtidigt som jag känner hur det kommer in lite kall luft innanför halsduken när jag lyfter ansiktet mot solen.

Att vända ansiktet mot solen är något av det mest svenska jag vet. Vi gör det allihopa, vi har säkert gjort det i tusentals år, och det går inte att bli av med. Efter att ha sammanlagt spenderat ett drygt decennium i tropiskt varma klimat, kan jag fortfarande komma på mig själv med att vända ansiktet uppåt, mot solen, när jag kommer ut eller helt enkelt bara är djupt inne i mina tankar och solen tittar fram genom en fönsterruta eller bakom en palm. Det är ett beteende som sitter i ryggraden. Det är liv.

Sen jag kom till Sverige i september har det bara regnat en dag eller två, och min ruskigt snygga nya regnkappa hänger mest som prydnad i garderoben och viskar bara då och då “it is coming, trust me, keep me close by”. Jag svarar med ett leende och tar en promenad i ett krispigt Göteborg med en glödande höstsol ovanför mig. Med mössan långt ner i pannan och halsduken flera varv runt halsen. Den initiala kylan går ändå alltid rakt igenom allt.

Jag går genom parker och grönområden som långsamt och förföriskt klär av sig. Stannar för att plocka kottar och kastanjer. Försöker lista ut vart stolta hundar hittat lite extra snygga pinnar och kvistar. Samlar på löv i gult, brunt och rött. Det finns så mycket färger att det känns som att någon gett mig en ny serie av filter att skåda livet genom.

Sen har vi äpplena, nyponsoppan, kantareller och trattisar, pumpor i olika storlekar och färger. Jag tar med mig hösten in, stoppar fötterna i tofflor och njuter av säsongens smaker och doft av skog. Det är så oerhört härligt att vara i Sverige just precis nu!


Waiting for life

About finding purpose.

She sat alone in the kitchen, unexcitedly poking her breakfast porridge whilst staring out the window at the river. The sun was playing across the gentle river ripples and it was yet again one of those absolutely gorgeous days. Cold, but stunningly beautiful. Nature changed colours by the minute these days and the sun was like a gigantic community fire in who’s warmth strangers huddled, telling each other what an amazing autumn they had this year.

The clock above her head ticked loudly and she knew it was showing a time well beyond her “normal routine”. This set of activities performed at a certain hour was supposed to give her a sense of footing and normality. Strengthening her body and mind, directing her creativity and will, becoming a platform for what she wanted in life. But this morning she had gently given them the finger right after turning off the alarm. And now she felt guilty.

She also felt bad about having eaten cinnamon buns for dinner last night, and watching a movie instead of finishing reading the book for her university course. But it was something else that kept scratching at her soul. Guilt is a sticky feeling. And it can be relatively easily redeemed by action. So she new that there was something else going on underneath. That was why she wanted to turn on the radio to drown out the ticking silence, and as she had always chosen flight over fight she wanted to go out running. Run away from herself. But she stayed in the kitchen, not turning on the radio, staring out the window, slowly eating her fiber-spiked porridge.

She thought of that poem that asked if you’ve ever been waiting for the popcorn to pop, wishing something, anything, life, would happen. She had herself been waiting for a little while now. Trying to be patient with herself for not knowing, for not having a clue, and for changing her mind about a million times per day. There was not a lack of adventure, or time for self-reflection that was missing. Those were gems of life she somehow always had been able to find and polish. But there was that nagging feeling of something not yet started. Something missing. She was waiting.

It was driving her nuts. Waiting. Pacing in stillness. The more she thought about it, the stronger the feeling grew. There was something she had not yet found or started on. She saw Big Words flash before her eyes, surrounded by small but much more hurtful comments. Career. Family. Legacy. do something, must, be someone, should, die alone, just pick something, has to, make up your mind, what are you waiting for.

The clock on the wall was ticking really loud. And she could also hear the clock from the living room ticking as well. A third of a second after the kitchen clock. What am I waiting for? she said out loud, sighing. And much to her surprise, she got an answer.

From somewhere in the house, maybe it was the upstairs neighbor, the sound of a saxophone could be heard through the uneven clock-ticking. Someone was practicing music. She had her own, hidden, one-person-orchestra, playing for her. Outside the sun was shining. She held a warm cup of coffee in her hand.

She realized she did not use routine as a way to find stability and purpose in life. She used it to get a sense of control. To force predictability into life. So that she could stop waiting and start preparing, and excel, naturally. Good girl!

Now, with a rather free-spirited life, and a squirrel-like-soul that finds treasures and opportunities everywhere and all the time, she concluded she really just had to let go and enjoy the ride. The grand finale, our final destination, and the end of all waiting, is death. And as death was her least favourite part of living, she could just focus on life itself. There is just no point in waiting, when there is so much wonderful life going on.

I love the menu covers at Seniman, Bali Indonesia.

Förbannade fredag

Om vardagens betydelse.

Alla älskar fredag och många hatar måndag. Ett socio-kulturellt misstag enligt mig. Med ett arbetslass som kanske inte motsvarar vad man önskat sig och en lång vecka av vardagslit bakom sig, är det i och med fredag dags att fira in helgen – när man är som tröttast. Äntligen kan man slappna av (men inte på riktigt, för då skulle man faktiskt somna), göra vad man vill (så längde det är spännande, utvecklande eller härligt), och njuta av ledigheten (dvs hitta bästa vinkeln för instagram). #TGIF

Måndagar däremot välkomnas ofta med zombie-memes, kaffeöverdos, verklighetshat och hos många ett enda stort jävla MÅSTE!

Förutom hos mig. Jag älskar måndag, med en ny chans att börja något (alla vet att man börjar bäst på måndag), erbjuder måndagars schemalagda aktiviteter ett lugn med sin förutsägbarhet. Jag får utrymme att smälta helgens upptäckter och oftast har nya ideer smygit sig på lagom till torsdag. Helgen kan då bli som ett virrvarr av enhörningar, magi och #godastebrunchenistan. 

Vardagarna däremot är just var-dag-samma-förutsägbara. Med måndag i spetsen. De ger fantastiska förutsättningar att njuta av det lilla i livet. Sittplats på bussen. Varm duch efter yogapasset. Jag tycker också att måndagar är unikt bra för att skapa nya storverk. De ger en känsla av kontinuitet och överblick som fredagar tappar i sin spontanitet. Rom bygdes inte på en dag. Det var många måndagar involverade i det projeket.

Jag längtar verkligen efter måndagar. Rutin, ett jobb. Lite mera sammanhang.

(Photo by Julia Radchenko)

Catching up wherever we are

About friendship

There were a few mishaps on the way to Madrid, such as a very long transfer, a mobile phone that refused to accept Spain as a place to operate in, and because the airport express busses were mysteriously well hidden I kept my friends waiting for so long it can’t be mentioned in words.

But then I was there! It was Spanish dinner time (read; night time) so we grabbed some tapas while catching up in a whirlwind of questions, sangria, oh’s and ah’s. I hadn’t seen the Spaniards for over a year, and as we had mainly followed each other’s activities on Facebook there were a lot of news to share. It is true magic when you can simply continue where you last left off, and just roll with whatever is current. No need to “do you remember…” just to fill the silence. It rightfully gets a little jumpy, and there will inevitably be a few “what?!? ” and “didn’t you know??”. But knowing that you have a home with each other, whenever or wherever you are, is a blessing not to be taken for granted.

A day or so later the youngest ones and FF arrived in sandals and with open arms, brimming with travel memories. Now almost half the Singapore Family was gathered. It truly was glorious in all its normality. We ate an enormous amount of food, grabbed every chance (read; almost all the time) to hug one another, and just kept up light, deep, thoughtful and thoughtless conversations. Like with most families there’s a random mess of opinions, ideas, memories in the making or remembered, organizational discrepancies and lots of love. There were several times when I felt my heartbeat more strongly, when I tensed with shared pain, cried with laughter at things said or not at all explained, felt my chest expand with pride, moments of curiosity or insight, and sometimes I just smilingly looked at them all. And all of this in 12 wonderful hours.

Beautiful street sign above old style bar.

To me, friends we make and keep are like reflections of ourselves. They are almost different versions of ourselves, representing different parts of us and as such we grow together, we learn with and from each other and hopefully we challenge each other for the better. Someone said that friends are God’s way to apologize for family, but I think it’s more about creating your village. By taking an active role to find people and staying in touch with the ones that speak to our hearts, we take responsibility for our own village.

Having found myself back in Sweden after more than a decade away, I now have friends all over the world, and still I am blessed enough to return to arms that are still open and waiting. Overwhelmingly wonderful, I can’t express enough how grateful I am to have YOU ALL as my friends, old and new, near and far.

I never want to lose this feeling that I can jump on a plane tomorrow, or pick up the phone for just a five minute catch up, or write a letter, or spontaneously knock on someone’s door (watch out Gothenburg!!).

Reunion in Madrid.

Odd and interesting things in Spain:

  • Lunch starts at 2.30pm and dinner at 9pm. (Gah!)
  • A lot of doorknobs are placed in the lower centre part of the door, whilst the lock is where it should be, in the middle of the door on the side. Spanish people hence often open doors with their thighs.
  • People from Madrid are called “cats”. Adorable!!
  • 20 degrees and sunny, they call it cold. Ha! Welcome to Sweden; anytime of the year – bring thermal clothes.





Om att komma loss.

Det hade redan gått en vecka och hon hade fortfarande inte packat upp allt. Väskorna var visserligen tömda, men allt som inte var kläder låg i “strategiska högar”. Det fanns dessutom flyttlådor med varsamt packade prylar som inhandlats under resor från den tid i livet då det var helt okej att sova en natt på tågstationen, eftersom det blev billigare. I lådorna fanns också sådant som inte delats upp efter skilsmässan, och arvegods som fick hjärtat att strama. Lådorna var tunga men hon kände glädje över att de mött henne i det nya hemmet. Hon var också rätt nöjd med att lådorna var så få att de lätt fick plats i sovrummet, dit man enkelt kan stänga dörren.

Hon bryggde kaffe och laddade ner Swich på telefonen. Bredde smör och hyvlade ost på en knäckebrödsmacka som smakade kanelbulle. Hon kände sig ofantligt svensk. Och tacksam för att högtrycket fick upp temperaturen på balkongen närmare 30 grader.

Utsikt från balkongen.

Hon borde packa upp, skaffa ett nytt jobb och kanske någon försäkring? Men det tog emot. Det var trögt. Det kändes så jobbigt och på något sätt onödigt. Hon tänkte att det var konstigt, eftersom hon i vanliga fall är rätt snabb med det där tråkiga. Kanske är det vilsenheten i övergången från verklighet till verklighet som gör att hon upplever dagarna och tiden som en rondell. Hon gillar utsikten och farten, men hon kommer sig inte för att svänga ut på någon väg.

Det plingar till i telefonen och hon får en förfrågan om att följa med en gammal vän på konsert i veckan. Det finns fler meddelanden där vännerna i utlandet ber henne komma ner till Spanien i helgen.

Det känns fint. Det känns faktiskt helt fantastiskt. Det finns så många möjligheter när vännerna är de bästa, och livet är helt obegränsat.

Hon bokar flygbiljett till Spanien, tackar för konsert inbjudan, och passar på att ringa till caféet som söker personal längre ner på gatan. Hon kan komma ner på intervju direkt.

När natten rullar in över svettiga göteborgare har hon packat väskan med svenska godsaker, och ställt väckarklockan för att hinna till flyget nästa morgon. Hon borstar tänderna och börjar fundera på hur lång tid det kan ta att bli certifierad, om man nu måste bli det, eller om hon bara ska kolla upp vilka jobbmöjligheter det finns i just det där nya som känns spännande. Hon måste komma ihåg att ringa tillbaka till caféet på måndag också. Innan hon somnar gör hon en lista i huvudet på vilka hon ska skicka julkort till i år. Det är en lista som gör henne glad. Å tänk om det kommer läggas till människor som hon inte har träffat än! Möjligheterna i livet…


Ett skepp kommer lastat

Om att komma hem.


Hur känns det att vara hemma igen? frågas det.

-Jo tack, jag är lite jetlaggad och trött, men det är skönt att vara här, svarar jag.

Här, borta alltså. Eller hemma? Hemma igen? Här igen sedan förra semestern. Men hemma nu, inte på besök. Nu är hemma slut, för det franska paret har flyttat in i det lilla palatset, och i bästa fall har min bank slutat skicka brev till den röda brevlådan med guld siffrorna 90 D, som hänger snett och hålls ihop av en hårsnodd. Just nu är 5 stora flyttlådor och ett par möbler på väg med båt till Sverige. Jag har packat mina statyer som flyttat med från kontinent till kontinent, trägubbarna som jag pratade med innan jag skaffade katt. Jag packade ner juice-maskinen, mina tavlor och en uppsättning lakan från IKEA. Lakanen är viktiga för att jag vill vakna och känna att det är som vanligt.

Mitt hem är alltså lite flytande just nu. Båten beräknas anlända till Göteborgs hamn på torsdag. Men jag har inget beräknat ankomst datum för när jag slutar komma hem igen, och börjar vara hemma.

Pratsamma trägubbar från världens alla hörn.